Vännerna hade en enskild „kopp te“ däruppe, vilket Polly betraktade såsom höjden av överflöd; varefter bägge togo var sin spegel och började fiffa sig framför den av hjärtans lust. Polly gjorde denna afton sin toalett med ett allvar som var förtjusande att åse. Då hon kände sig i ett djärvt lynne, befriade hon sitt vackra hår ur flätorna, varuti hon vanligen bar det, och lät lockarna utbreda sig i hela deras bruna överflöd, särskilt några farliga små vid tinningarna och pannan. Påsättandet av de räddade manschetterna och kragen skedde med den yttersta omsorg, likaså anbringandet av en liten bit musch strax till vänster vid gropen i hennes kind, ett ovanligt koketteri som Polly aldrig skulle tillåtit sig, om hon icke haft en ursäkt därför i en nästan osynlig skråma. Den vita, dunkantade kappan påtogs med passande värdighet och draperades med mycket fram- och tillbakagående framför segeln, varvid bärarinnan efterhärmade det äkta boston-sättet att gå med armbågarna bakut, axlarna fram, en böjning och ett hasande, samt då och då ett litet skutt för ombytes skull. Men när den där hatten kom på, måste Polly verkligen hålla andan, till dess den satt säkert på sin plats, och den blekröda rosen prunkade över hårets mjuka vågor med vad Fanny kallade en "förtjusande effekt“. Under så gynsamma förhållanden kunde Polly omöjligen avstå från lånet av ett par guldarmband och Fannys vita solfjäder med spegeln i mitten.
„Jag kan stoppa dem i fickan, om jag känner att jag är för grann“, sade Polly, då hon knäppte på armbanden, men efter en eller par viftningar med solfjädern, fann hon att det skulle bliva omöjligt att taga utav dem, förrän aftonen var förbi, ty deras glans var så bländande.
Fanny lånade henne också ett par handskar som fulländade hennes klädsel, och när Tom hälsade med ett gillande utrop: „Här är en syn för gudar och människor! Vet du vad, Polly,
142
