måhända anar. Polly var icke särdeles slug, men hon insåg att envar fann någonting mer än vanligt tilldragande hos henne, och Toms hängivenhet, Sydneys intresse och Franks oförställda beundran tillskrev hon blygsamt den nya hatten eller, sannolikare, den förtjusande sammanställningen av kasimir, siden och svandun som i andras ögon tycktes, lik barmhärtighetens mantel, dölja en mängd synder och upphöja den lilla musiklärarinnan till rangen av en ung dam.
Polly gäckades stundom med dylika saker; men denna afton gillade hon allt utan betänklighet — hon snarare njöt därav, lät sina armband blänka i ögonen på alla karlar, och fann det vara angenämt att synas behaglig för dem. Hon glömde likväl en sak, nämligen att hennes glada lynne skänkte det största behag åt en tavla som var och en måste tycka om — en ung flicka som roade sig av hjärtans lust. Musiken och ljusskenet, klädseln och sällskapet eggade Polly och möjliggjorde mycket som hon annars aldrig kunnat tänka på att yttra eller göra. Hon kotetterade icke med avsikt, men huru det var „koketterade det av sig själv“, och hon kunde icke hjälpa det, ty en gång på väg, var det svårt att stanna, så länge Tom eggade henne och Sydney såg på henne med detta nya intresse i sin blick. Pollys koketteri var en så svag efterhärmning av det som förekommer i stora världen, att Trix & C:o aldrig skulle upptäckt det, men för en nybörjare var det icke så dåligt, och Polly började den aftonen att förstå vad som gjorde det så fängslande, ty det föreföll henne som om hon plötsligt fått en alldeles ny talang och lärde sig att draga nytta därav, medveten att den var farlig, men finnande dess förnämsta tjusning just i detta förhållande.
Tom visste icke till en början var han hade henne, ehuru han tyckte förändringen särdeles fördelaktig, men slutligen tog han för givet att Polly ämnade följa hans råd och „lägga an på
