„Nej, miss Polly skulle låta den tysta sorgen gnaga hennes rosiga kinder och fortfara att småle, såsom det går till i novellerna; eller också blev hon barmhärtighetssyster och vårdade den hjärtlösa älskaren medan han låg i kopporna eller någon annan smittosam sjukdom, till dess hon dog som en ängel och lämnade honom åt samvetskvalens och den sena kärlekens plågor.“
Polly gav Sydney en förtretad blick då han långsamt och satiriskt yttrade detta i en ton som harmade henne mycket, ty hon avskydde att bli ansedd såsom hjärtnupen.
„Det är inte heller i min smak“, sade hon i bestämd ton, „jag skulle försöka att döda min känsla, och kunde jag det inte, skulle jag åtminstone söka att besegra den. En missräkning behöver inte göra en kvinna till en toka.“
„Inte till en gammal mamsell heller, om hon är god och vacker; kom ihåg det, och hämnas inte en tjurskalles synder på hela det övriga mankönet“, sade Tom skrattande at hennes allvar.
„Jag tror inte det finns den minsta möjlighet att miss Polly blir någondera“, tillade Sydney med en blick som tydligen förrådde att någon stum sorg ännu icke allvarsamt skadat Pollys rosiga kinder.
„Det är Klara Bird. Jag har bara sett henne en gång sedan hon blev gift. Vad hon är vacker!“ — Och Polly gömde sig åter bakom teaterkikaren, då hon tyckte att samtalet började bli väl mycket personligt.
„Jo, det är en flicka som försökt en helt annan kur för obesvarad kärlek, än någon av dem vi nämnde. Det påstås att hon tyckte om Belles bror; han besvarade icke hennes böjelse utan for till Indien, för att fördärva sin hälsa, och Klara gifte sig därför med en man som var tjugu år äldre än hon, och tröstar sig nu med att vara den elegantaste kvinnan i staden.“
148
