„Då förstår jag anledningen“, sade Polly då Toms långa viskning var slut.
„Till vad?“
„Till den trötta blicken i hennes ögon.“
„Den kan jag inte se“, sade Tom efter en blick genom kikaren.
„Det väntade jag icke heller.“
„Jag förstår vad ni menar; det är ganska vanligt bland fruntimmer nu för tiden“, sade Sydney och lutade sig ned över Polly axel.
„Vad är hon trött på? Den gamle herrn?“ frågade Tom.
„Och sig själv“, tillade Polly.
„Du har läst franska romaner, du; det är just hjältinnornas sätt att uttrycka sig, det där“, utbrast Tom.
„Jag har inte läst en enda; men det är tydligt att du har, min unga herre, så det är bäst du tiger.“
„Jag bryr mig inte om dem, jag gör det bara för att inte glömma min franska. Men hur har du blivit så klok, min nådiga.“
„Genom iakttagelse, sir. Det roar mig att granska ansikten, och jag ser sällan ett fullvuxet som ser riktigt lyckligt ut.“
„Det är sant för dig, Polly; det kan du inte göra heller, när jag rätt tänker på saken. Jag vet inte mer än ett som alltid ser lyckligt ut och där är det.“
„Var?“ frågade Polly intresserad.
„Titta rätt fram, så får du se det.“
Polly gjorde så, men allt vad hon såg, var sitt eget ansikte i den lilla spegeln på solfjädern, som Tom höll upp och tittade över med en munter blick.
„Ser jag lycklig ut? Det gläder mig“, Polly betraktade sig själv mycket noga.
