„Gör jag det, Polly?“
„Inte på samma sätt“, svarade hon med en ton som icke ljöd riktigt naturlig.
„Gott, jag skall aldrig göra det mera!“
„Jo, jag tackar; det lär du visst låta bli.“ Och Polly kastade en snabb blick på Sydney som gick förut med Fanny.
Tom skrattade och drog Polly närmare intill sig i folkträngseln, sägande med gäckande ömhet:
„Jaså, hon tycker inte om att man retas med henne om fästmän. Vi få väl låta bli det, då, om det är möjligt. Stackars unge! som fick sin lilla hatt stukad och sitt lilla glada lynne förstört på samma gång.“
Polly kunde icke hålla sig från att skratta och till trots för trängseln njöt hon av den långsamma promenaden från platsen till vagnen, ty Tom tog så förträfflig vård om henne, att hon var nästan ledsen när det var förbi.
De superade muntert efter hemkomsten, och Polly spelade och sjöng en burlesk aria som avlockade hennes åhörare konvulsiviska skrattsalvor, ty hon blev åter upprymd och hade besluit att tömma nöjets bägare ända till sista droppen, innan hon återvände till vardagslivets enformighet.
„Tusen tack, jag har haft alldeles utmärkt roligt“, sade hon, när de togo godnatt av varandra.
„Jag också; skulle vi inte gå och göra om det i morgon“, sade Tom och kvarhöll handen, som han hjälpt till att befria från en envis handske.
„Nej, tack, inte på längre; för mycket nöje skulle snart skämma bort mig“, svarade Polly och skakade på huvudet.
„Det tror jag inte. God natt, ’söta miss Milton’ som Sydney kallar dig. Sov som en ängel och dröm om — jag glömde, inga försmädligheter tillåtas.“ Och Tom avlägsnade sig med en teatralisk bugning.
