ELVTE KAPITLET.
Hjärtesorger.
„Jag har vunnit vadet, Tom.“
„Jag vet inte utav något vad.“
„Kommer du inte ihåg, du sade att Polly skulle tröttna på sin undervisning och uppgiva sin plan inom tre månader, och jag påstod motsatsen.“
„Nå, har hon inte tröttnat?“
„Inte det minsta. Jag trodde det en tid och väntade för var dag att hon skulle komma litet lång i synen och tillstå att hon icke kunde uthärda längre. Men huru det är, har hon på senare tiden alltvid varit glad och munter, arbetet tycks vara henne kärt, och den trötta utmattade blick hon hade i början har försvunnit. De tre månaderna äro förbi, så att du får allt punga ut med vadet, Tommy.“
„Får gå, då! Vad vill du ha?“
„Du kan betala det med handskar. Sådana behöver jag alltid, och pappa ser sur ut när jag begär pengar.“
Ett ögonblicks tystnad uppstod, varunder Fanny återgick till sin övning vid pianot och Tom sjönk tillbaka i det drömmeri som fängslade honom, där han satt gränsle över en stol med hakan stödd mot sina korslagda armar.
„Det tycks som Polly inte besökte oss så ofta som förr“, sade han om en stund.
