„Nej, hon tycks ha mycket bråttom; hon har också fått några nya vänner, tror jag — gamla fruntimmer, syflickor och dylikt. Jag saknar henne, men jag är säker på att hon tröttnar att vara lillgammal och kommer tillbaka till mig innan kort.“
„Lita inte på det, du, min gumma.“ Någonting i Toms röst kom Fanny att vända sig och fråga:
„Vad menar du?“
„Jo, jag undrar just om inte Sydney är en av Pollys nya vänner. Har du inte märkt att hon är ovanligt munter, och månntro inte detta förklarar orsaken.“
„Nonsens!“ sade Fanny vasst.
„Jag hoppas det“, svarade Tom kallt.
„Hur har du kommit på den tanken?“ frågade Fanny och vände sig om på nytt, så att hennes ansikte blev bortskymt.
„Jo, jag möter som oftast Sydney och Polly loverande åt samma håll; hon tycks finna allting ovanligt rart, och han ser ut som om hela skapelsen vore i full fart att Pollyfieras. Underligt att du inte sett det.“
„Det har jag.“
Nu var ordningen hos Tom att synas överraskad, ty Fannys röst ljöd främmande för honom. Han betraktade henne stadigt ett ögonblick, men såg endast ett rodnande öra och ett nedböjt huvud. Ett moln gick över hans ansikte, och han lutade åter hakan mot armen med en nedslagen vissling, i det han sade för sig själv:
„Stackars Fanny! Vi sitta i klämman bägge två på en gång.“
„Tror du inte det skulle bli ett gott parti?“ frågade Fanny sedan hon mycket illa spelat en eller ett par takter.
„Jo, för Sydney.“
156
