„Inte för Polly? Men han är ju rik, kunnig och bättre än de flesta av er, herrar odågor. Vad kan väl flickan begära bättre?“
„Vet inte, men jag tycker inte om den där tillställningen.“
„Du är väl inte litet avundsjuk, Tom?“
„Gud signe dig! Jag hyser bara ett broderligt intresse för Polly. Hon är en utmärkt flicka och borde bli gift med en missionär eller en sådan där samhällsförbättrare, så att hon kunde låta sitt ljus lysa för människorna. Jag tror inte det skulle passa för henne att bli en världsdam.“
„Det tror jag däremot, och jag hoppas hon skall få tillfälle därtill“, sade Fanny med synbar ansträngning att yttra sig vänligt.
„Det är snällt, Fanny!“ Och Tom nickade eftertryckligt liksom om hennes önskan var närmare att uppfyllas, än hon anade. „Kom ihåg“, tillade han, „jag vet ingenting, men inbillar mig bara att det är litet kurtis med i spelet. Någonting mera allvarligt är det inte.“
„Tiden får utvisa det.“ Därmed började Fanny att sjunga. Toms häst leddes fram, och han avlägsnade sig med den vanliga vänskapsbetygelsen av en sakta klappning på huvudet, i det han sade vänligt:
„Rätt så, Fanny lilla, håll dig munter, du!“ Det var just icke ett elegant sätt att uttrycka sitt deltagande, men det var uppriktigt, och Fanny tackade honom i tysthet därför, ehuru hon endast sade:
„Bryt inte halsen av dig, Tom.“
När han var borta, slutade Fannys sång lika plötsligt som den börjat, och hon satt grubblande med hastigt växlande uttryck av tvivel och oro i sitt ansikte.
„Ja, jag kan inte göra annat än vänta!“ sade hon slutligen i det hon slog ihop musikhäftet med en min av förtvivlan.
