„Han har mött er bägge tätt som oftast på gatan, och då han själv har en liten hjärteknipa, tog han för givet att någonting dylikt fanns mellan dig och Sydney.“
„Jag är mycket förbunden för hans intresse, men hälsa honom att det är alldeles förspillt.“
Fannys nästa sinnesyttring överraskade ånyo hennes väninna, ty då hon hade blivit betydligt lättad i sin oro, blygdes hon nästan för sig själv, och i sin förvirring tog hon sin tillflykt till en hysterisk gråt, som genast förbytte Pollys vrede i ömhet.
„Det är således detta bekymmer som gnagt henne hela vintern? Stackars Fanny! Om jag vetat det förut“, tänkte Polly och försökte lugna henne med tröstande smekningar, inandningar av eau de cologne och deltagande anmärkningar över huvudvärken, sorgfälligt undvikande alla häntydningar på den andra kvinnliga krämpan, hjärtängslan.
„Seså, nu känner jag mig bättre. Jag har en tid haft behov av att gråta ut, och nu är det bra igen. Bry dig inte om det, Polly, jag är trött och nervös; jag har dansat för mycket på senare tiden, och indigestionen har förstört mitt goda lynne“, sade Fanny i det hon torkade sina ögon och skrattade.
„Ja visst, du behöver vila och omhuldande, och jag som ger mig till att banna dig, när jag borde vara extra vänlig. Säg nu, vad kan jag göra för dig?“ frågade Polly med en min av självförebråelse.
„Prata med mig och tala om allt som rör dig. Du tycks inte ha så mycket som tynger dig, som andra. Hur kommer det till?“ — Och Fanny såg upp med fuktiga ögon och en längtande blick på Polly, som baddade hennes huvud med eau de cologne.
