„Jo“, svarade Polly långsamt, „jag försöker att se allting från den ljusa sidan, och det lättar betydligt. Ack, du kan aldrig tro huru mycket gott och glädjande, man kan upphämta ur de vardagligaste saker, bara man tager dem rätt.“
„Jag förstår det inte“, sade Fanny nedslaget.
„Du kan lära det; så har jag gjort. Jag brukade också jämra mig och våndades förskräckligt, och blev så olycklig, att jag inte var i stånd till någonting. Jag gör det ännu ibland mer ån jag borde, men jag försöker att låta bli och finner att det blir allt lättare. Höj dig över dina bekymmer, då de äro till hälften avhulpna, säger miss Mills.“
„Ja, men allting är så motigt och förargligt“, sade Fanny otåligt.
„Men vad i all världen har du att beklaga dig över?“ frågade Polly.
„En mängd saker“, började Fanny, men avbröt sig, ty, hur det var, blygdes hon ändå att tillstå det hon var ledsen, därför att hon inte kunde få ett nytt pälsgarnityr, fara till Paris på våren och få mr Sydney att älska henne. Hon tillgrep därför någonting lämpligare och sade med förtvivlad ton:
„Mamma är så krassig, Tom och Trix träta beständigt, Rosa blir för varje dag alltmer och mer självsvåldig, och pappa är nedbruten av sina affärer.“
„Det är ett ledsamt sakernas tillstånd, men ingenting särdeles farligt. Kan du inte hjälpa under på något håll? Det skulle säkert göra gott överallt.“
„Nej, jag har inga anlag för att handla, fastän jag ser, vad som borde göras.“
„Nå, så jämra dig inte däröver då; försök att vara lycklig själv, om du kan; det skulle glädja de andra, att se dig glad.“
162
