„Mamma vill att jag skall vara enkelt klädd och mig gör det detsamma. Jag vet inte hur jag skulle bära mig åt, om jag vore utstyrd så där. Glömmer du aldrig att lyfta upp skärpändarna och akta de där puffarna när du sätter dig?“
Innan Fanny hann svara hördes ett skrik nedifrån, och de lyssnade bägge. „Det ä’ bara Rosa; hon gör då aldrig annat än väsnas“, sade Fanny, och hon hann knappast tala ut, förrän dörren stöttes upp och en liten sex eller sju års flicka kom in, gallskrikande. Vid åsynen av Polly höll hon upp, stirrade på henne ett ögonblick, men började därefter sitt skrik precis där hon slutat och kastade sig i Fannys knä, i det hon ilsket utropade:
„Tom skvattav åt mig! Ha honom att låta bli!“
„Vad skrattar han då åt? Skrik inte så, du skrämmer ju Polly!“ och Fanny gav keruben en skakning, som hade en förklaring till påföljd.
„Jag sa’ bava att vi hade kall kväm på kalaset i gåv kväll, och då bövjade han skvatta.“
„Glace var det, barn!“ och Fanny följde Toms dåliga exempel.
„Det ä’ detsamma, det va’ kallt; och jag vävmde min framföv elden, och då blev det gott; fast Wille Bliss spillde på min nya Gabville!“ och Rosa började åter att kvida över sina hopade olyckor.
„Gå till Katarina! I dag är du riktigt stygg!“ sade Fanny och sköt henne ifrån sig.
„Katvina voar mig inte, och jag måste ha någon som voar mig, för jag ä’ så gvälsjuk, det har mamma sagt“, snyftade Rosa, som synbarligen levde i den föreställningen att grälsjuka vore någon intressant åkomma.
„Kom med och ät middag nu, så får du roligt!“ sade Fanny och steg upp, kråmande sig som en fågel innan han ger sig ut på flykt.
