kunna göra dem därhemma — vad det skulle glädja mig!“ Och Polly lät sina tankar förirra sig i den lysande framtid hennes inbillning målade. Det var en mycket vacker tavla, men någonting tycktes likväl fattas däri, ty hon suckade snart och skakade på huvudet, sorgset grubblande. „Ack, men jag älskar ju honom inte, och jag fruktar att jag aldrig kan komma att göra det såsom jag borde. Han är mycket god och ädelsinnad och klok, och jag vet att han skulle bli snäll, men jag kan ändå inte förlika mig med tanken att tillbringa hela mitt liv med honom; jag är så rädd att jag skulle tröttna på honom, och hur skulle det då gå? Polly Sydney låter inte bra, mrs Arthur Sydney passar inte alls för mig. Jag undrar hur det skall låta att kalla honom ’Arthur’?“ viskade Polly och såg sig omkring, för att vara säker att ingen hörde henne. „Det är ett vackert namn, men något för fint, och jag skulle inte våga kalla honom ’Syd’, som hans syster gör. Jag tycker om korta, enkla, hemtrevliga namn, såsom John, Will eller Tom. Nej, nej, jag kan aldrig älska honom, och det är inte värt att försöka!“ Detta sista utrop undföll Polly liksom om hon blivit fattad av en plötslig oro, och lutande huvudet i sitt knä satt hon orörlig i flera minuter.
Då hon såg upp, bar hennes ansikte ett uttryck som ingen någonsin förut sett däruti; ett utseende av blandad smärta och undergivenhet, liksom om hon lidit någon förlust som medfört saknadens bitterhet.
„Jag vill inte tänka på mig själv eller försöka att rätta ett misstag genom att begå att annat“, tänkte hon och suckade tungt. „Jag vill göra vad jag kan för Fanny och inte ställa mig emellan henne och utsikten till lycka. Låt mig se, vad jag kan göra? Jag skall inte promenera med honom mera; jag skall hålla mig undan och gå krokvägar, så att jag inte möter honom. Jag har aldrig trott mycket på den där märk-
166
