värdiga slumpen, att han alltid skall vara på väg hem till middagen, just när jag beger mig till mina lektioner hos Roths. Sanningen att säga, tyckte jag också om att möta honom, det fägnade mig när någon såg mig i sällskap med honom, och jag kråmade mig nog över det, kantänka, mitt inbilska stycke! Men jag skall inte göra det mera, och det skall bespara Fanny en sorg. Stackars liten! Vad jag måtte gjort henne huvudbry nu en lång tid, utan att ana det. Hon har inte varit alldeles så vänlig som förr, men jag trodde det var dyspepsien som gjorde henne gnatig. Herre Gud! Om det andra kunde kureras lika lätt som detta.“
Här visade kisse en vänskaplig benägenhet att förlåta och glömma, och Polly lyfte henne upp, sägande högt:
„Askfot du, när matmor är stygg mot dig, så är det dyspepsi; lek och tag inte humör, för det är en ledsam åkomma, skall jag säga dig, kurre lilla.“
Därpå återgick hon till sina förra tankar och rabblade vidare:
„Om han inte förstår den piken, skall jag ge honom en tydligare, ty jag vill inte att det skall komma till en kris, ehuru jag inte kan neka att min fåfänga frestar mig rysligt att försöka ’gillra en fågel’ bara för retelsen och det hedrande i saken. Polly, du borde skämmas! Vad skulle din kära mamma säga, om hon finge höra sådana yttranden av dig?“
På morgonen började Polly att gå sina krokvägar. I stället för att begiva sig till sina elever genom parken och de trevliga gatorna däromkring, tog hon en omväg genom bakgatorna och undgick således mr Sydney, vilken efter vanligheten begav sig hem till middagen helt tidigt och tycktes missbelåten, då han ingenstädes varseblev det friska ansiktet i den anspråkslösa hatten. Polly fortfor härmed en vecka, och då hon sorgfälligt undvek Shaws hus vid visittimmarna, såg hon icke till mr
