hans väsen, kunde hon icke undgå att märka det en av de goda gåvorna här i livet dagligen kom henne allt närmare till buds, och började fråga sig själv, om hon kunde mottaga den med heder och belöna givaren.
Upptäckten av Fannys hemlighet tycktes visa henne vad hon borde göra, och därmed var det slut med Pollys tvekan. Efter den stunden tillät hon sig aldrig ruva på den angenäma frestelsen som kom i en förklädnad, vilken måste vara särdeles intagande för en ung flicka med något av den gamla Eva i sitt väsen. Hon trippade således dag efter dag genom de dystra bakgatorna, längtade efter den soliga parken, det där ansiktet som alltid klarnade, då hon kom, och framför allt efter utsikten att möta — ja, det var inte Trix.
När lördagen kom begav sig Polly hemifrån för att hälsa på sina väninnor Becky och Bess, men kunde icke avhålla sig från att stanna hos Shaws för att lämna ett paket till Fanny, ehuru det var vid visittiden. Då hon steg in i avsikt att springa upp på ett ögonblick, om Fanny händelsevis skulle vara allena, varseblev hon två hattar på ett bord.
„Vem är här, Katy?“
„Bara mr Sydney och unga herr Tom. Vill ni inte stanna en stund, miss Polly?“
„Inte nu; jag har litet bråttom“, och Polly skyndade bort som om ett dussin flitiga elever väntade på henne. Men när porten stängdes bakom henne, kände hon det så ensamt och kallt omkring sig, att hennes ögon tårades.
„Eftersom jag nu vet att han är hos Fanny, så kan jag våga att gå vart jag behagar. Det är så härligt väder, att alla småbarnen måste vara ute, och det skall göra mig gott att se dem“, tänkte Polly och vek av på den breda, solbelysta gatan, där noblessen just nu tog sin promenad.
