Småbarnen voro verkligen ute i fullt fläng och syntes så glada och ömtåliga och söta som snödropparna och hyacinterna och narcisserna i drivbänkarna varifrån snön bortsmält. Men anblicken av dem gjorde icke det intryck på Polly som hon väntat, oaktat de smålogo åt henne från sina vagnar och kysste sina små, knubbiga händer när hon gick förbi, ty Polly hade just det slags ansikte som småbarn tycka om. En liten spenslig fröken i blå hatt kastade förtvivlade blickar efter en mycket liten skapelsens herre, som gick sin väg med en vitklädd pladdrande skönhet, medan en annan ung herre i eleganta purpurdamasker försökte trösta den övergivna sköna.
„Tag nu lilla herr Charles i hand, miss Mamie och gå snällt som Willy och Flossy“, sade pigan.
„Nej, nej, ja’ vill då med Willy, men det får ja’ inte. Då din väg, Tarley; jag tytter inte om dej“, skrek Blåhatt och kastade sin hermelinsmuff på marken samt snyftade i en mikroskopisk näsduk, vars spetsgarnering icke kunde lindra hennes sorg, såsom den kanske skulle ha gjort med en äldre lidande.
„Willy tycker bättre om Flossy; grina inte nu, utan kom, din stygga unge!“
Då stackars lilla Dido släpades bort av den hårdhjärtade pigan och purpurdamaskerna förgäves försökte vinna gehör, sade Polly med en suck och ett småleende för sig själv:
„Hur tidigt börjar icke den gamla historien.“
Litet längre bort gick Polly förbi ett nyförlovat par av sina bekanta, gående arm i arm för första gången, båda med detta stolta men lugna utseende, som är så intagande hos dylika för tillfället upphöjda varelser.
„Så lyckliga de se ut; herre Gud!“ sade Polly trippande vidare, umdrande om hennes tur någonsin skulle komma och befarade att det var omöjligt.
170
