„Ledsamheter? O, nej!“ utbrast Polly allvarsamt, varefter hon tystnade tvärt, då hon icke visste vad hon skulle säga.
Hon trodde, att hon hade tämligen mycket av koketten utt sig, och jag tvivlar ingalunda att med tid och övning skulle hon ha blivit ganska farlig, men ännu var hon alltför okonstlad och rättfram för att kunna åstadkomma även en oskyldig lögn. Sydney visste detta och tyckte om henne därför, men begagnade sig icke desto mindre därav till sin fördel, i det han plötsligt frågade:
„Säg mig nu uppriktigt, skulle ni inte gå den vanliga vägen och njuta därav lika mycket som förr, om jag inte vore i närheten och gav folk anledning till prat?“
„Jo“, sade Polly, innan hon hann att hejda sig, och kunde sedan hava velat bita tungan av sig för sin ohövlighet. En ny, förskräcklig tystnad tycktes förestå, men just i detta ögonblick travade en ryttare förbi dem och hälsade småleende, varvid Polly utropade: „Ack, det är Tom!“ med en ton och en blick som tystade de ord Sydney hade på läpparna och förmådde honom att i stället räcka henne handen med en blick som kom Pollys hjärta att klappa för ögonblicket och ängslas av medlidande en lång stund därefter, ehuru han endast sade: „Farväl, Polly!“
Han hade gått, innan hon kunde göra någonting annat än att se på honom med en blick av samvetsagg, och hon fortsatte sin väg, i känslan av att den förste och kanske ende älskaren hon skulle få erhållit sitt svar och mottagit det i tysthet. Hon visste icke vad mera han upptäckt och tröstade sig med att han icke tyckte särdeles om henne, då han avlägsnade sig så hastigt vid första avslaget.
Polly återtog icke sin favoritpromenad förrän hon fått veta av Mimmi att „morbror“ verkligen lämnat staden, och då fann hon, att det var huvudsakligen hans sällskap och samtal som
174
