„Alldeles förbi och lagda på hyllan. Jag känner mig så redan, ty man visar mig inte hälften så mycken uppmärksamhet som förr, och häromdagen hörde jag Rosa och Grace undra varför inte de där gamla flickorna kunna stanna hemma och ge plats för dem!“
„Hur mår Rosa?“
„Ganska bra; men hon tråkar ut mig med sina besynnerliga tycken och infall. Hon håller helst till i köket och stökar, men avskyr att läsa och sade rent ut i herrskapet Vincents närvaro, att hon tyckte det skulle vara roligt att gå omkring med en liten korg och tigga, bara för att se vad hon kunde få.“
„Mimmi sade häromdagen att hon ville vara en duva, så att hon kunde få slaska i smutsen, utan att behöva bråka med skurtrasor.“
„Apropos, när kommer hennes morbror tillbaka?“ frågade Fanny, som inte kunde ge sig till tåls längre och med glädje omfattade det tillfälle som erbjöds henne.
„Ja, det vet jag verkligen inte.“
„Och frågar inte efter det heller, kan jag tro, din hårdhjärtade varelse.“
„Kors, vad menar du, Fanny?“
„Å, jag är inte blind, vännen lilla, och inte Tom heller; när en ung herre helt snöpligt avbryter sin visit och rusar efter en ung dam och ses hålla henne i hand på ett avlägset ställe i parken, men därpå plötsligt reser sina färde, så veta vi vad sådant har att betyda, om du inte gör det.“
„Vem är det som kokat ihop den där lilla nätta historien, det skulle jag gärna vilja veta?“ frågade Polly, då Fanny tystnade och hämtade andan.
„Seså, gör dig inte till, Polly, utan säg mig nu som en snäll flicka, har han inte friat till dig?“
176
