kanske skulle gå längre, om jag inte lät honom förstå att det vore fruktlöst.“
„Och det gjorde du!“ utbrast Fanny helt upprörd.
„Jag gav honom en vink, och han förstod den. Han hade förut ämnat resa, så att du må inte tro att han är förtvivlad, eller bry dig om enfaldiga människors prat. Jag tyckte inte om att han mötte mig så ofta och lät honom veta det genom att gå en annan väg. Han förstod mig och tog saken helt lugnt som en gentleman. När allt kommer omkring, tyckte han kanske, att jag var en inbilsk toka och skrattade åt mig, för att jag gjort mig besvär onödigtvis.“
„Nej, det gjorde han inte; han tyckte säkerligen om det och högaktar dig för vad du gjort. Men Polly, det skulle varit ett gott parti för dig.“
„Jag kan inte sälja mig för ett rikt gifte.“
„Bevars! En sådan idé.“
„Ja, det är rätta uttrycket för hälften av era förnäma partier. Jag är egen, som du vet, och föredrar att vara en oberoende gammal mö och ge musiklektioner i all min dar.“
„Ah, men det behöver du inte. Du är skapad för ett eget hem med dess lycka och trevnad, och jag hoppas du skall få det, min goda Polly“, sade Fanny med värme, och kände sig så tacksam mot Polly, att hon måste kämpa med sig själv, för att icke genast förråda hela sin hemlighet.
„Jag hoppas det själv, men jag tvivlar därpå“, svarade Polly med en ton, som kom Fanny att undra, om hon också visste vad hjärtesorg ville säga.
„Det är någonting som trycker dig, Polly, men vad? Förtro dig åt mig, såsom jag gör åt dig“, sade Fanny ömt; ty all den köld hon sökt dölja, hade bortsmält i det plötsliga solsken som strålade mot henne.
178
