„Ja, men då får du lov att tala om alltsammans för mig sedan?“ viskade hon och lagade sig till att gå.
„Om jag kan“, svarade Polly.
Rosa gick med oväntad undfallenhet upp, och Polly steg in i matsalen, där Tom oroligt gick fram och tillbaka. Om han verkligen „rasat som ett vilddjur“ skulle Polly icke låtit skrämma sig, ty det fägnade henne att han behövde henne och hon gladde sig så innerligt att bliva en „förtrogen“, som hon brukade vara på den gamla goda tiden, att hon med oförskräckt mod skulle hava gått till möte en mycket mera fruktansvärd person än den bångstyrige Tom.
„Nå, vad är det nu då?“ sade hon och gick rakt på saken.
„Jag är relegerad.“
Tom stammade, då han gav detta svar, och såg på Polly för att se vad verkan det skulle göra på henne. Efter ett ögonblicks tystnad, sade hon allvarligt:
„Det är illa, mycket illa; men det kunde varit värre.“
„Det är värre“, och Tom började åter promenera fram och tillbaka, kvidande av förtvivlan.
„Släng inte omkring stolarna, utan kom och sätt dig och tala om det med lugn.“
„Kan inte.“
„Nå, så gå på, då. Är du verkligen relegerad? Kan det inte ställas till rätta? Vad har du gjort?“
„Den här gången är det förbi med mig. Jag kom i krakel med kyrkvaktaren och slog honom i backen. Om det varit mitt första streck, skulle jag kanske sluppit undan; men jag har varit i klistret otaliga gånger, och nu finns ingen nåd; jag har förlorat den, och så får jag naturligtvis betala skadestånd också. Jag visste att det nu var totalt slut och väntade inte på att bli förvisad, utan tog till schappen.“
„Vad skall pappa säga?“
182
