Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/187

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Det blir ett svårt slag för gubben, men det värsta är“ — Tom avbröt sig och stod ett ögonblick mitt i rummet med nedböjt huvud, liksom funne han det svårt att omtala även för lilla snälla Polly. Därpå kom sanningen fram i ett andetag, alldeles såsom han fordom brukade störta fram bekännelsen om sina pojkstreck och draga sig undan mot väggen, färdig bära följderna.

„Jag har en ohygglig mängd björnar som inte gubben vet av.“

„O, Tom, hur kunde du göra så?“

„Ja, jag vet jag har varit en överflödig sälle, och jag är alldeles förbannat ledsen över det, men inte hjälper det. Jag är tvungen att tala om alltsammans för den gamla, beskedliga krutgubben, och det faller sig allt litet svårt.“

Vid ett annat tillfälle skulle Polly hava skrattat åt kontrasten mellan Toms min och hans sätt att uttrycka sig, men den förra vittnade om en uppriktig självanklagelse, som gjorde till och med det förskräckliga ordet „krutgubben“ snarare rörande än anstötligt.

„Han blir visst mycket ond, det är klart, men nog hjälper han dig väl? Han brukar alltid göra det, säger Fanny.“

„Ja ser du, det är just det värsta, det. Han har betalt mina skulder alltför ofta, och sista gången sade han, att varken hans tålamod eller hans kassakista kunde stå ut med mera, och om jag kom i samma knipa en gång till, skulle jag få hjälpa mig själv, bäst jag kunde. Jag tänkte bli stadig som obelisken, men nu står jag här igen, värre fast än någonsin, ty under sista kvartalet var pappa så bekymrad över förlusten av de där fartygen, att jag inte ville säga åt honom om pengar, och nu ha affärerna alldeles gått på tok.“

„Var har du gjort utav så mycket pengar?“

„Förbanna mig, jag vet det.“


183