Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/188

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Kan du inte betala på något sätt?“

„Jag kan inte begripa huru, när jag själv inte, har ett öre och ingen utväg att skaffa, såvida jag inte skulle försöka att spela.“

„Gud bevare dig! Sälj din häst“, utbrast Polly efter ett ögonblicks djupt begrundande.

„Det har jag gjort, men jag fick inte hälften så mycket för den, som den kostade mig. Jag fördärvade den in vintras och den kraken kunde aldrig bli bättre.“

„Nå, det räckte inte till att betala dina skulder?“

„Ungefär en tredjedel, barn.“

„Men, Tom, huru mycket är du skyldig då?“

„Jag har inte kommit mig för att summera ihop det förrän i går; då tyckte jag ställningen var så förtvivlad att jag så gärna kunde se sanningen i ögonen, och när jag gick igenom mina räkningar, kom jag till det här resultatet.“

Tom kastade ett solkigt, hopskrynklat papper i Pollys knä och började åter att trampa fram och åter fortare än förut. Polly kastade en blick på slutsumman och slog ihop händerna, ty för hennes oerfarna ögon syntes den förskräcklig.

„Är det inte en liten nätt summa kanske?“ frågade, Tom, som inte kunde uthärda tystnaden eller Pollys bestörta och sorgsna min.

„Den är förfärlig! Jag undrar inte på att du är rädd att omtala det för pappa.“

„Jag kan det inte för min död. Hör du, Polly, om vi skulle meddela honom saken försiktigt!“ tillade Tom sedan han gått ytterligare ett slag.

„Vad menar du?“

„Jo, om Fanny, eller ännu bättre, du ville gå och liksom plöja väg för mig. Jag kan inte förmå mig att slå ner på honom med hela sanningen på en gång.“


184