„Jaså, du vill att jag skall gå och tala om den för dig?“ Pollys läppar krusades lindrigt då hon yttrade detta, och hon gav Tom en blick som skulle hava visat honom huru blå ögon kunna blixtra, om han sett dem. Men han stod vid fönstret och sade långsamt, utan att vända sig om:
„Ja, ser du, han håller så mycket av dig; vi ha alla förtroende för dig, och du är alldeles som en medlem av familjen, så att det synes helt naturligt. Säg honom bara att jag är relegerad, och så mycket du tycker annars; jag skall komma in sedan och säga resten.“
Polly steg upp och gick mot dörren utan att yttra ett ord. Tom uppfångade därvid en skymt av hennes ansikte och sade hastigt:
„Tycker du inte det vore ett gott sätt?“
„Nej.“
„Varför inte? Tror du inte han hellre vill höra det utav dig på ett fint vis, än att jag skall komma och störta fram min syndabekännelse så där burdus som jag alltid brukar?“
„Jag vet att han helst vill att hans son skall komma och tala sanning för honom som en man, i stället att skicka en flicka att göra vad han själv icke vågar.“
Om Polly plötsligt givit honom en örfil, skulle Tom icke blivit mera bestört än av detta yttrande. Han betraktade hennes upprörda anletsdrag, tycktes fatta uttrycket däri och erinrade sig på en gång att han verkligen velat krypa bakom en flicka. Han rodnade starkt och sade helt kort: „Kom tillbaka, Polly!“ varefter han gick rakt ut ur rummet, med ett utseende som om han gick en ögonblicklig avrättning till mötes, ty stackars Tom hade lärt sig att frukta sin far och hade ännu icke alldeles vuxit ifrån denna fruktan.
