Utan att se upp, svarade Tom med kvävd röst:
„Cession; allting förlorat och i morgon skola alla människor veta det.“
Polly grep för ett ögonblick fast uti ryggstödet på Toms stol, ty denna nyhet berövade henne andedräkten, och vid ordet cession kände hon en obeskrivlig fasa som om världens undergång vore nära.
„Är det mycket illa?“ frågade hon sakta, då hon omöjligen kunde stå tigande och se Tom så förkrossad.
„Ja, han tänker avstå hela sin egendom. Han har gjort allt vad han kunnat, men olyckan kan inte avvärjas längre, och nu är det slut med honom.“
„O, jag önskade jag hade en million att ge honom!“ utropade Polly och knäppte ihop händerna, medan tårarna runno utför hennes kinder. „Hur bär han sin olycka, Tom?“
„Som en man, Polly, och jag är stolt över honom“, sade Tom och såg upp, blossande röd av den sinnesrörelse varmed han kämpade. „Allting har gått honom emot och han har gjort allt möjligt för att ensam hålla stånd mot påtryckningen, men den var för stark och han måste ge vika. Men kom ihåg, det är en hederlig cession och ingen människa kan säga ett ont ord om honom. Jag gratulerar den som skulle vilja försöka!“ Och Tom knöt sina händer som om det skulle bli honom en ofantlig lättnad att få krossa huvudet på ett halvt dussin förkättrare av hans fars goda namn.
„Det kan naturligtvis ingen! Det var således därför Rosa var så bekymrad. Han hade talt om alltsammans för din mamma och Fanny innan du kom, och troligtvis är det även därför de äro så ledsna.“
„Å, det har ingen fara för dem. Pappa har inte rört mammas pengar, han kunde inte bestjäla sina flickor, sade han och deras egendom är i säkerhet, Är han inte en heders-
