gubbe, Polly?“ Och Toms ansikte lyste av stolthet, under det att hans läppar darrade av en ännu ömmare känsla.
„Om jag bara kunde göra någonting för att hjälpa“, utbrast Polly nedtryckt i känslan av sin oförmåga.
„Det kan du. Gå och var vänlig mot honom, du vet huru du skall ta honom; han behöver det nog, där han sitter alldeles ensam. Jag kan inte göra det, ty jag är bara en förbannelse för honom.“
„Hur upptog han dina nyheter?“ frågade Polly som för ett ögonblick glömt den mindre olyckan för den större.
„Som ett lamm, ty när jag slutat, sade han endast: ’Min stackars gosse, vi måste ha fördrag med varandra’, och därpå berättade han mig alltsammans.“
„Det var då väl att han inte blev ond“, började Polly i tröstande ton, men Tom avbröt henne med självförebråelse:
„Det är just det som gör mig mest ledsen; just då han som mest behövde mig som ett stöd och en heder, kommer jag till honom med min skam och mina skulder, och han säger inte ett ord för att banna mig. Det var inte värt, jag kan inte uthärda det!“ Och Tom sänkte åter sitt huvud med någonting liknande en snyftning som grep honom, oaktat alla hans manliga bemödanden att återhålla den, ty den stackars gossen hade det varmaste hjärta som alla de fina västarna utvändigt icke kunde förstöra.
Detta ljud smärtade Polly mera än nyheten om ett dussin cessioner och relegationer, och det var henne lika omöjligt att avhålla sig från att med ömhet lägga sin hand på hans huvud som att undgå att med nöje märka huru de täta lockarna började bliva bruna, och huru lena de voro. Till trots för sin sorg, njöt hon ganska mycket av detta ögonblick, ty hon var född till tröstarinna, och jag behöver väl knappast tillägga, att hon innerligt älskade den oförbätterlige Tom. Det var mycket
188
