Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/193

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

dåraktigt av henne och hon medgav det fullkomligt; hon kunde inte förstå, förklara det eller hjälpa det; hon kände endast att hon höll innerligt av honom, till trots för hans fel, hans likgiltighet och hans egenskap av en annans fästman.

Hon hyste ett innerligt deltagande för det felaktiga, älskade brushuvudet Tom och med en liten darrning av hopp tänkte hon: „Om Trix endast brydde sig om hans pengar, lär hon väl ge honom på båten nu, när han ingenting har; men jag skall älska honom så mycket högre, emedan han är fattig.“ Med denna känsla, varm i sitt hjärta, var det icke underligt om Pollys hand hade en tröstande verkan, och att Toms axlar efter en eller ett par smekningar upphörde att darra, medan vissa kvävda snyftningar tycktes giva till känna att han skulle bli bra igen, om han bara kunde komma åt att torka sig i ögonen utan att någon såg det.

Polly tycktes gissa hans önskan och stickande en liten, ren näsduk i en av hans halvöppna händer, sade hon: „Nu går jag till din pappa“, och med en avskedssmekning, så tröstande, att Tom önskade hon velat förnya den, gick hon sin väg.

Då hon ett ögonblick stannade i salen för att hämta sig, ropade Rosa henne uppifrån, och i tanke att kvinnorna kunde behöva henne bättre än männen, sprang hon upp och träffade Fanny, som väntade henne på sitt rum.

„Mamma, stackare, är alldeles förgråten och har somnat, så att vi kunna tala här inne utan att störa henne“, sade Fanny och mottog sin väninna med ett lugn som gjorde Polly förvirrad.

„Får jag komma med, jag skall inte göra något väsen; det är så rysligt att bli utestängd överallt, när andra stänga in sig och gråta och tala, och jag inte skall få veta vad det är“, sade Rosa bedjande.


189