„Du vet ju det nu; jag har talt om det för henne, Polly“, sade Fanny, då de satte sig bredvid varandra, medan Rosa kröp upp på sängen, så att hon kunde gömma sig bland kuddarna, om hennes känslor blevo henne övermäktiga.
„Det gläder mig att du tar saken lugnt, Fanny lilla; jag var rädd att du skulle bli alldeles förkrossad“, sade Polly, då hon nu såg, att till trots för hennes fattning, Fannys ögon blickade upprört och hennes kinder hade en feberaktig färg.
„Jag komer nog att gråta och jämra mig sedan, tänker jag, men i första ögonblicket blev jag liksom bländad och nu börjar dett egga mig. Jag borde vara djupt sorgsen för stackars pappas skull, och jag är verkligen ledsen, men elakt som det torde sinas, är det likväl sant, Polly, att jag är till hälften glad över vad som hänt, ty det tvingar mig att tänka på något annat än mig själv och ger mig någonting att göra.“
Fannys blick sänkte sig och hennes rodnad blev starkare då hon talade, men Polly förstod varför hon ville glömma sig själv, och lade sin arm kring henne med mera öm deltagande än Fanny anade.
„Kanske det inte är så farligt som det ser ut; jag förstår mig inte mycket på dylika saker, men jag har sett folk, som gjort cession och levat på lika stor fot som förut“, sade Polly.
„Så blir det inte med oss, ty pappa tänker avstå från alltsammans, så att ingen skall kunna säga ett ord av klander mod honom. Mammas lilla förmögenhet är förskriven åt henne och har icke blivit satt på spel. Det rörde henne djupt! Hon fruktar fattigdomen mera än jag till och med, men hon bad honom taga vad hon ägde, om det kunde hjälpa honom. Det fägnade honom, men han sade att ingen kunde förmå honom därtill, ty den skulle inte räcka till mycket och vore knappast tillräcklig för att skydda henne mot försakelser.“
„Vet du vad han tänker göra?“ frågade Polly oroligt.
190
