„Han sade att han ännu icke gjort upp sina planer, men att han tänkt flytta in i det lilla huset som tillhört farmor, så snart som möjligt, ty det anstode inte en bankruttör att föra så stor stat.“
„Ta de bort alla mina saker?“ frågade Rosa med ledsnad.
„Det händer allt; jag vet inte vad vi ha tillstånd att behålla, men inte är det mycket, tänker jag.“ Och Fanny såg ut som om hon vore beredd på att uppoffra allt vad hon ägde.
„De ska inte få mina nya örringar — jag ska gömma dem — och min bästa klänning och min luktflaska av guld. Ack, ack! Jag tycker det är riktigt småaktigt att ta en liten flickas saker också!“ Och Rosa dök ned mellan kuddarna för att kväva sin veklagan över utsikten att bli berövad sina skatter.
Polly lurade snart fram henne igen med en försäkran att hon icke skulle bli alldeles utblottad, och ett löfte att söka beveka hennes fars kreditorers stenhjärtan, om de skulle vilja tillgripa hennes örringar och luktflaskan.
„Mamma är sjuklig, så jag får väl ta hand om hushållet, förmodar jag, och du får lov att lära mig, Polly“, sade Fanny.
„Jojo, min nådiga, det är bra att kunna, skall du få se en vacker dag“, svarade Polly och skrattade betydelsefullt.
Fanny smålog, men därpå blevo bägge åter allvarsamma och sorgsna.
„Detta förändrar allt; mina gamla umgängesvänner skola vända mig ryggen, såsom vi gjorde åt Mertons, när deras far gjorde cession, och mina ’utsikter’ som man säger, äro alldeles förstörda.“
„Det tror inte jag; dina verkliga vänner skola icke överge dig, och nu får du se vilka de äro. Jag vet åtminstone en som skall bli hjärtligare än någonsin.“
„O, Polly, tror du det?“ Och Fannys ögon fuktades plötsligt av tårar.
