„Jag vet vem hon menar“, inföll Rosa, som alltid var angelägen att få reda på saker och ting. „Det är hon själv; Polly bryr sig inte om att vi äro fattiga, för hon tycker om tiggare.“
„Var det så du menade?“ frågade Fanny vädjande.
„Nej, det är en mycket bättre och kärare vän än jag“, sade Polly och nöp Fannys kind, som rodnade vackert för hennes blick. „Du kan aldrig gissa vem, Rosa, och det är inte värt du försöker; tänk du på vad du skall ha i ditt näpna, trekantiga skåp när du får det.“
Sedan de sålunda avfärdat avfärdat „mamsell frågvis“ som Tom kallade Rosa, vilken genast fördjupade sig i tankarna på det där skåpet, samtalade de äldre flickorna allvarligt om den inträffade förändringen, och Polly blev överraskad av den oväntade styrka och det förstånd Fanny visade. Polly var alltför omedveten av den förändring kärleken åstadkommit med henne själv, för att genast fatta orsaken till hennes väninnas tålamod och sinnestyrka, men hon gladdes däröver och kände att hennes profetia snart skulle förverkligas. Om en stund trädde Rosa åter ut ur sitt nya skåp och förde med sig en något besynnerlig idé
„Bruka bankruttörer (Rosa tyckte om detta främmande uttryck) alltid få nervattacker?“
„Gud bevars väl! Var fick du en sådan tanke ifrån, barn?“ utbrast Polly.
„Jo, det gjorde mr Merton; och jag tänkte att pappa kanske fått en sådan därnere, och jag blev just liksom litet rädd.“
„Mr Mertons konkurs var bedräglig och skamlig, och jag undrar icke på att han hade nervattacker. Vår är inte sådan, och pappa kommer inte att besväras av någonting dylikt, det kan du vara viss på“, sade Fanny med en min så stolt, som om „konkurs“ snarare vore en seger än ett nederlag.
192
