dam kom för att trösta och gick sin väg för att prata. Pollys förhoppningar om mrs Shaw blevo gäckade, ty olyckan hade ingen bindande verkan på henne. Hon intog genast sängen, mottog sina vänner med tårar och i spetsmössa, samt uppmuntrade de sina med sina klagande frågor, när hon skulle föras till fattighuset. Det var ett hårt prov för Fanny, men sedan hon sörjt däröver en tid kom hon till den slutsatsen att detta var det bästa hennes mor kunde gjort, och med någonting av sin fars viljekraft bar Fanny den nya bördan, i medvetande att behovet äntligen givit henne vad hon så länge saknat, någonting att göra.
Den stackars flickan förstod sig icke mera på ett hushåll än Snip; men stoltheten och beslutet att „hjälpa pappa“ uppehöll hennes mod, och hon grep verket an med feberaktig iver och gjorde vad som kunde förefalla såsom mest nödvändigt för ögonblicket, till des, just då styrka och mod började fattas henne, ordning framträdde ur förvirringen, och bilden av ett hem, där hennes omsorg och skicklighet skapat lycka och trevnad kom att belöna och stärka henne.
Polly gick från och till under alla dessa förändringar, trogen, hjälpsam och så munter hon kunde vara, då hennes vänner voro i bekymmer. Rollerna tycktes nu vara ombytta, och det var Polly som gav och Fanny som tog emot; ty då allting syntes nytt och främmande för Fanny, var Polly däremot fullkomligt hemmastadd med allt, och alla hennes oansenliga, husliga talanger sattes nu i verksamhet, till lättnad för Shaw och till stor tillfredsställelse för Polly själv. Hon kunde icke göra nog för att visa sin erkänsla för forna ynnestbevis, och gick omkring och stökade överallt, samt gjorde det till sin plikt att förrätta de tyngsta och mest obehagliga sysslorna. Under flyttningen njöt hon riktigt av att trava upp och ned med tunga saker, att hamra sig svart och blå om fingrarna med att
