Polly som tycktes finna uppgiften roande, ty hennes naturliga anlag för vad vi skulle kunna kalla „synålstaktiken“ hade genom mycken övning utvecklat sig till en förvånande färdighet.
Fanny tog fram sina „trasor“ och blev helt bestört då hon fann vilken mängd sådana hon hade, stolarna, soffan, sängen och bryån betäcktes därav, och ändå fortfor Rosa som grävde i garderoben att ropa: „Här är en till!“
„Det var en nedslående hög med ’lump’ åt dig“, sade Fanny, då hon ökade den sista traven med en urblekt muslinklänning.
„Ah, jag tycker din ’lump’ är ganska uppmuntrande, ty det finns gott stoff i den, och inte är det så mycket utslitet bjävs, heller. — Det är min avsky, ty det duger till ingenting. Låt mig se, fem hattar. Lägg undan vinterhatten till hösten sprätta sönder de andra och av de tre gamla skola vi snart en ny och vacker sommarhatt, om jag inte misstar mig.“
„Jag skall sprätta, så får jag se hur du gör en hatt sedan, „det måste vara intressant“, sade Rosa och ryckte fram saxen samt började helt ivrigt att återföra en liten, smutsig hatt till dess ursprungliga beståndsdelar.
„Nu taga vi itu med klänningarna“, fortfor Polly, som hastigt sorterat högarna.
„Vill du ha den godheten och se på den här?“ sade Fanny och höll upp en grå, ohjälpligt urblekt muslinsklänning.
Polly svängde ut och in på den och visade den ljusa, rena avigsidan, sägande i det hon viftade med den, triumferande:
„Skåda din nya klänning; en ny och litet sparsammare garnering är allt vad som behövs, för att få den så nätt som någonsin.“
„Jag har aldrig i mitt liv nyttjat en vänd klänning; tror du att någon skall känna igen den?“ frågade Fanny tvekande.
