FEMTONDE KAPITLET.
Polly leker farmor.
Jag tror Tom led värst av alla, ty utom de gemensamma bekymren hade han en mängd enskilda som oroade och plågade honom. Ledsamheterna vid universitetet glömdes snart för andra större sorger; och det fanns en mängd tungor som tadlade „den där överdådlige sällen“, och en mängd huvuden som försattes i en betänksam skakning vid spådomen, huruvida Tom Shaw nu skulle rusa framåt till sin undergång med stora steg. Skvallret florerade här som annorstädes, och Tom fick naturligtvis snart höra det vänskapliga klander som var i omlopp rörande honom och hans levnadssätt, och han led därav mer än någon anade; ty den sanning som låg på djupet av pratet fyllde honom med djup ånger och gagnlös vrede möt sig själv och andra, varigenom mången stolt själ i enahanda belägenhet blivit driven antingen till fördärvet eller till ansträngningar som gottgjort hans ungdomsdårskaper och gjort honom till en man.
„Herre Gud! Stackars pappa, vad han ser gammal och nedtryckt ut! Jag hoppas att han inte glömmer mina sockerbröd“, suckade mrs Shaw en dag, då hon såg sin man gå långsamt framåt gatan.
Tom, som stod bredvid henne och tanklöst tummade på gardinfransen, följde med blicken den välbekanta gestalten, och då han såg huru hans förr så starka och ståtliga far nu liknade en levnadstrött gubbe med sitt gråa hår och sitt av bekymmer
204
