„Din lilla toka — det ä’ alldeles som det var i Paris, och dansen ä’ alldeles utmärkt. Det ä’ lite besynnerligt i början, men du blir nog van vid det, liksom jag blivit.“
„Jag går aldrig hit mer“, sade Polly bestämt, ty hennes rena väsende satte sig upp emot detta spektakel, som hittills gjort henne mera plåga än nöje. Hon visste inte huru lätt det var att ’bli van’ därvid såsom Fanny, och det var lyckligt för henne att frestelsen icke kom så ofta. Hon kunde icke förklara vad hon kände, men hon var glad när det var slut och hon väl kommit hem, där Fannys snälla farmor väntade för att hjälpa dem till sängs.
„Nå, hade du roligt, vännen lilla?“ frågade hon i det hon såg Pollys glödande kinder och gnistrande ögon.
„Jag vill inte vara otacksam, men det hade jag inte“, svarade Polly. „En del var härligt, men mycket var sådant att jag haft lust att krypa under bänken. Andra tyckte visst om det, men jag tror inte det var passande.“
Då Polly sålunda gav utlopp åt sin känsla och för mera eftertryck lät sitt omdöme åtföljas av ett duktigt slag i golvet med kängan, som hon just tagit av sig, skrattade Fanny och sade under det hon dansade omkring i rummet:
„Polly blev riktigt stött, vet farmor. Hon fick ögon, stora som tefat, och hennes ansikte blev rött som mitt skärp, och en gång tror jag nära på hon höll på att gråta. Det var lite konstigt här och där, men nog var det väl passande ändå, för annars hade vi naturligtvis inte gått dit någon av oss. Jag hörde mrs Smythe Perkins säga: ’det är förtjusande! alldeles som i det kära Paris’, och hon har varit utrikes, hon, och vet naturligtvis hur det skall vara.“
„Jag bryr mig inte om var hon varit. Jag vet ändå att det inte var passande att se för små flickor, annars skulle jag inte skämts såsom jag gjorde“, utbrast Polly, som höll i sig och,
