försökte jag att göra en som liknade hennes, och jag hoppas den är både god och rar och full med russin.“
„Tack, tack!“ var allt vad Tom sade, i det han smålog åt givarinnan, men Polly visste att hennes gåva fägnat honom mera än den mest eleganta lyxartikel hon kunnat åstadkomma.
Hela sällskapet började spisa tårta såsom om indigestion vore ett okänt ont. De intogo teet under allmän munterhet, och sinnesstämningen var fortfarande förträfflig, då två brev anlände, adresserade till Tom, vilken efter en blick på det ena av dem tämligen brådstörtat drog sig undan till sin håla och lämnade Rosa brinnande av nyfikenhet och de andra flickorna litet upprörda, ty Fanny tyckte sig hava igenkänt stilen på det ena, och Polly stilen på det andra.
En halv timme förgick och ytterligare en, utan att Tom kom tillbaka. Mr Shaw gick ut, mrs Shaw återvände till sitt rum åtföljd av Rosa, och de bägge flickorna sutto allena, undrande om någonting förskräckligt hade inträffat. Plötsligt ropade en röst: „Polly!“ och nämnda unga fröken spratt till såsom vid ljudet av ett åsklag.
„Spring, för Guds skull! Jag riktigt pinas, innan jag får veta vad som är på färde“, sade Fanny.
„Det är bäst du går“, invände Polly som gärna ville hörsamma kallelsen men kände sig litet blyg.
„Det är inte mig han vill tala med; för resten skulle jag bli alldeles konfunderad, om det där brevet var från Sydney“, svarade Fanny och sköt sin väninna hastigt och lustigt ut genom dörren.
Polly gick utan vidare invändning, men såg så besynnerligt orolig ut och stannade vid tröskeln till hålan, liksom litet rädd för dess invånare. Tom satt i sin favoritställning gränsle över en stol med armarna i kors över stolskarmen och hakan stödd däremot, en mindre elegant ställning, men efter vad han påstod, den enda vari han kunde tänka ordentligt.
208
