„Vill du tala med mig, Tom?“
„Ja. Var så snäll och stig in, och se inte så förskrämd ut; jag vill bara visa dig en present som jag fått och fråga dig tills råds, om jag skall ta emot den.“
„Kors, Tom, du ser ju riktigt slagen ut!“ utropade Polly och glömde helt och hållet sig själv, då hon såg hans min när han steg upp och vände sig emot henne.
„Jag blev det i första ögonblicket, ordentligt stukad till och med; men nu är jag på fötter igen och stadigare än någonsin. Läs det där bara, och säg mig vad du tycker om det.“
Tom ryckte ett brev från bordet, stack det i hennes hand och började promenera fram och åter i det lilla rummet, lik en björn i sin bur. Polly läste den korta skrivelsen, bleknande och med gnistrande ögon. När hon kommit till slutet, stod hon ett ögonblick tigande, liksom alltför uppbragt att kunna tala, skrynklade därefter med en nervös rörelse ihop papperet och släppte det på golvet, sägande i ett andetag:
„Jag tycker att hon är en penningsnål, hjärtlös, otacksam varelse. Det tycker jag.“
„Kors, för tusan! Det var inte det jag ville visa dig; det var det andra.“ Och halvt förargad, halvt flat över sitt misstag, framtog Tom ett annat papper. „Stor sak, för resten; i morgon vet man det litet var, och kanske du vill ha den godheten att varsko flickorna, så att de inte komma och pina mig med några frågor och något prat“, tillade han, som om han vid närmare eftersinnande funne en lättnad uti att Polly var den första som erfarit nyheten.
„Jag undrar inte på att du såg förargad ut. Om det andra brevet är av samma slag, är det så gott jag sätter mig innan jag läser det“, sade Polly, som kände att hon började darra av sinnesrörelse.
