„Det är millioner gånger bättre, men det grep mig mera än det andra; välvilja gör det alltid.“ Tom avbröt och stod en stund vändande brevet mellan sina fingrar; liksom innehölle det någonting ljuvt som mildrade bitterheten i den mindre biljetten och rörde honom djupt. Därpå drog han fram en länstol och vinkade Polly att taga plats däri, och så sade han med en stadig, allvarsam röst som i hög grad överraskade henne:
„Förr när jag råkade i någon klämma, brukade jag gå till farmor och fråga henne till råds, och hon hade alltid något förståndigt och tröstande att säga mig. Nu är hon borta, men det förefaller mig, jag vet inte varför, som om du, Polly, intagit hennes plats. Skulle du vilja slå dig ned här och låta mig omtala ett och annat såsom Will brukar göra?“
Om hon ville? Polly tyckte att Tom visade henne den största och mest utsökta artighet han kunnat utfundera. Hon hade ofta längtat därefter, ty genom uppfostran van att visa sina bröder den största tillgivenhet och det uppriktigaste förtroende, hade hon tidigt lärt sig vad de flesta kvinnor först senare upptäcka, att skillnaden i känslor mellan könen icke är fullt så stor som vi inbilla oss. Glädje och sorg, kärlek och fruktan, liv och död skapa så många behov som äro lika för alla, att det är ett under att vi icke bättre förstå varandra, utan vänta, till dess bekymrens tider komma och lära oss att människonaturen är nästan densamma hos män som hos kvinnor. Tack vare denna kännedom förstod Polly barndomsvännen till en grad som överraskade och intog honom. Hon visste att han behövde kvinnligt deltagande, och hon kunde skänka honom detta, ty hon fruktade icke att sträcka sin hand över det stängsel som en konstlad uppfostran uppställer mellan gossar och flickor, och att med fullt förtroende säga till honom: „Låt mig hjälpa dig, om jag kan.“
Tio minuter förut kunde Polly hava gjort detta nästan lika obesvärat åt Tom som åt Will, men under dessa tio minuter hade
210
