uthärda det här, där jag är känd. Det skulle falla sig mycket lättare för mig att köra sand vid en järnvägsbyggnad i lag med varjehanda folk, än att sälja knappnålar åt vänner och bekanta. Det är kanske en falsk stolthet, men så är det emellertid, och det var inte värt att sticka under stol med det.“
„Inte alls, och jag gillar ditt tänkesätt fullkomligt.“
„Det fägnar mig. Nu kommer jag till en sak, vari jag särskilt behöver ditt råd, Polly. Jag hörde dig i går tala med Fanny om din bror Ned, huru bra det gick för honom, huru hans göromål intresserade honom, och att han ville att Will skulle komma och söka en plats i närheten. Ni trodde jag läste, men jag lyssnade till ert samtal, och det slog mig för huvudet att jag kanske kunde få någonting att göra västerut. Vad tror du?“
„Jag är säker därpå, om du verkligen vill arbeta“, svarade Polly hastigt, medan alla möjliga planer och förslag flögo genom hennes huvud. Om du kunde komma till Ned; ni skulle nog reda er bra, ni båda; och han skulle så gärna göra allt vad han kunde. Jag skall genast skriva och fråga honom, om du vill.“
„Ja, gör det; be honom om nödiga upplysningar, förstår du, så att jag har någonting att rätta mig efter. Jag vill ha en fullfärdig och duglig plan innan jag nämner någonting åt pappa. Det är ingenting som kan övertyga affärsmän såsom takta, förstår du.“
Polly kunde icke låta bli att småle åt Toms förändrade ton; det lät så besynnerligt att höra honom tala om något annat än hästar och skräddare, baler och flickor. Det fägnade henne emellertid lika mycket som det allvarliga uttrycket i hans ansikte och det sätt varpå han på senare tiden svängde omkring sig med armarna, liksom längtade han efter något som kunde sätta deras kraft på prov.
