„För att säga dig rena sanningen, Polly, var den icke synnerligen svår. Jag har någon tid tyckt att Trix och jag inte passade för varandra och att det klokaste var att bryta. Men hon ville eller kunde icke inse detsamma, och att slå upp och låta henne gå där med skammen, det kunde jag inte heller, därför har jag det nu som det är. Jag är likväl inte ond på henne, utan hoppas att hon skall lyckas bättre härnäst och inte råka ut för någon ny missräkning igen, det önskar jag uppriktigt.“
„Det är mycket vackert av dig, riktigt Sydneyskt och ädelt“, sade Polly, som började bli tämligen brydd och önskade att hon haft mössa och glasögon att gömma sig bakom, om hon skulle leka farmor åt denne förtroendefulla yngling.
„Syd tycks inte löpa fara att lida skeppsbrott, han“, anmärkte Tom och steg upp som om den lilla pallen plötsligt blivit mindre bekväm.
„Jag hoppas det“, mumlade Polly, undrande vad som skulle komma härnäst.
„Han förtjänar också lycka i alla avseenden; och måtte himmelen skänka honom den“, tillade Tom och rörde om elden åt alla kanter.
Polly svarade icke av fruktan att säga för mycket, ty hon visste att Fanny ingenting anförtrott Tom, och hon var lika rädd om sin väninnas hemlighet som om sin egen.
„Vill du inte skriva till Ned i morgon? Jag tar vad han kan skaffa mig, ty jag vill komma härifrån“, sade Tom, i det han kastade ifrån sig eldgaffeln och vände sig om med en beslutsam min som Polly likväl icke märkte, emedan hon satt och vände på rosen som fallit ned i hennes knä.
„Jag skall skriva redan i kväll. Vill du jag skall tala om för flickorna om Trix och Sydney?“ frågade hon och steg upp, inseende att konseljen var slutad.
