Hon fick icke något svar, men blev lugnare, och slutande armen kring sin väninna sade hon i den mest bevekliga ton:
„Dyraste Polly, känner jag honom?“
„Du har sett honom.“
„Det är väl en god och förståndig och ståtlig man, vännen lilla?“
„Nej.“
„Han borde vara det när du älskar honom. Jag hoppas han inte är en dålig människa!“ utropade Fanny, alltjämt omslutande Polly, som envist satt ned huvudet bortvänt.
„Jag är nöjd, och det är nog.“
„Ack, säg mig bara en sak till, så är du snäll; älskar han dig icke tillbaka?“
„Nej; men nu icke ett ord vidare; jag uthärdar inte längre!“ utbrast Polly och drog sig tillbaka, medan hon yttrade detta i en övergiven ton.
„Jag skall tiga. Men nu är jag inte rädd att säga dig att jag tycker, jag hoppas, jag tror nästan att Sydney tänker på mig en smula. Han har varit mycket snäll mot oss alla, och det har på senaste tiden förefallit mig som om han alltid ville se mig när han kommer, och saknar mig när jag är borta. Jag vågade icke hoppas någonting härutav, förrän pappa märkte något ovanligt i hans sätt och började bry mig därför. Jag söker icke bedraga mig själv men det tycks verkligen som om jag hade en utsikt till framtida lycka.“
„Himlen vare lovad därför!“ utropade Polly med den innerligaste tillfredsställelse. „Kom nu och tala om alltsammans för mig“, tillade hon och satte sig ned på soffan med minen av en som undsluppit en stor fara.
„Jag har några biljetter och småsaker som jag vill höra din mening om, för såvitt de verkligen ha något att betyda“, sade Fanny och framtog en bunt papper ur de innersta göm-
220
