morna i sin bryå. „Där är en fotografi av Tom som följde med hans sista brev; den är ju lyckad? Han ser äldre ut, men det är väl skäggets och den grova rockens skull, gissar jag. Den kära gossen, han sköter sig så bra, att jag verkligen börjar känna mig helt stolt över honom.“
Fanny kastade till henne fotografien och fortfor att gräva omkring efter en viss biljett. Hon såg icke huru Polly ryckte till sig porträttet och betraktade det med trängtande blickar, men hon fann någonting ovanligt i den dämpade ton, varmed Polly yttrade: „Du gör ingen rättvisa åt hans utseenede“, och med en blick över axeln uppfångade Fannys snabba öga en skymt av sanningen, ehuru Polly satt med ansiktet till hälften vänt från henne. Utan att giva sig tid till besinning, släppte Fanny sina brev, fattade Polly vid axlarna och ropade i en ton av bestörtning:
„Polly, är det Tom?“
Stackars Polly blev så överraskad, att hon icke kunde säga ett ord. Det behövdes icke heller; hennes skvallrande anletsdrag svarade tillräckligt, ävensom den impuls som drev henne att gömma sitt ansikte i soffdynan lik en enfaldig struts som förföljes av jägaren.
„Ack, Polly, vad du gör mig glad. Jag tänkte aldrig därpå — du som är så god och han en sådan vildbasare — jag kan knappast tro det — vad det är älskligt av dig att vilja fästa dig vid honom.“
„Jag rådde inte för det — sökte att låta bli — men det var så svårt. Du vet, Fanny, du vet det“, sade en kvävd stämma från djupet av samma kudde som en gång väckt Toms förargelse.
De sista orden och den vädjande handen som sträcktes mot henne, förrådde för Fanny den hemliga orsaken till hennes väninnas ömma deltagande i hennes egen hjärtesorg och syntes
