så rörande, att hon slöt Polly i sina armar och grät med henne på det hjärtliga, enfaldiga sätt flickor pläga när deras hjärtan äro för fulla, och tårar kunna säga mera än tungan kan tala. Tystnaden räcker likväl aldrig länge, ty den djupaste rörelse måste slutligen giva vika för det kvinnliga begäret att „språkas vid“. Snart var också samtalet i full gång mellan flickorna, Polly blyg och förvirrad, Fanny livad och brinnande av nyfikenhed och förtjusning.
„Min verkliga syster! Du kära flicka, vad det skall bli gudomligt!“ utropade hon.
„Det blir ingenting av“, svarade Polly med stilla förtvivlan.
„Vad hindrar?“
„Maria Bailey“, var det sorgliga svaret.
„Vad menar du? Är det flickan därborta i västern? Hon skall inte få honom; hellre dödar jag henne.“
„För sent, jag skall säga dig det — är dörren stängd och Rosa ur vägen?“
Fanny rekognoscerade och, återkommen, lyssnade hon andlös, medan Polly meddelade henne den bittra hemligheten som tärde på hennes själ.
„Har han nämnt Maria i sina brev?“
„En eller par gånger men liksom på gyckel, och jag trodde det bara var ett litet skämt. Han har ju så brått att han icke kan ha mycken tid för dylika upptåg.“
„Ned skriver trevliga, språksamma brev — jag lärde honom sättet — och han omtalar allt vad som händer för mig. Sedan han ett par gånger nämnt den där flickan, gjorde jag helt likgiltigt några frågor rörande henne, de spisa hos hennes mor, som du vet, och han sade att hon var vacker, god, väl uppfostrad, och att han trodde Tom vore smått kär i henne. Det var ett slag; ty ser du, Fanny, sedan Trix bröt förlov-
222
