ningen och det icke längre var orätt att tänka på Tom, började jag hoppas helt litet, och jag var så lycklig! Nu är allt förlorat, och nu ser jag huru mycket jag hoppats och vilken ryslig förlust det blir.“
Två stora tårar rullade utför Pollys kinder, och Fanny torkade bort dem med ett livligt begär att fara till västern med första bantåg, krossa Maria Bailey med en enda blick och hemföra Tom såsom en gåva åt Polly.
„Vad jag var dum som inte annade det förut. Men Tom har alltid förefallit så pojkaktig och du är mera kvinnlig än någon flicka jag känner, så att jag aldrig kunde tänka mig att du frågade efter honom på det sättet. Jag visste att du var mycket god mot honom, men det är du mot alla, min skatt; jag visste också att han höll av dig lika mycket som av mig, och ännu mera, emedan han tycker du är fullkomlig, men aldrig kunde jag drömma om att han skulle älska dig annorlunda än som en kär vän.“
„Han gör det icke heller“, suckade Polly.
„Ja, men det bör han, och kunde jag få tag i honom, så skulle han det också!“
Polly fattade uti Fanny och höll henne intill sig sägande allvarligt:
„Om du någonsin låter undfalla dig en viskning, en åtbörd, blick som förråder min hemlighet för honom eller någon annan, skall jag — ja, så sant jag heter Mary Milton — skall jag inte utbasunera från hustaken att du älskar Ar …“ Längre kom icke Polly, ty Fanny lade sin hand på hennes mun och Fannys upprörda stämma protesterade livligt.
„Jag tiger! Jag lovar högtidligt att icke säga ett ord åt någon dödlig. Var inte så häftig, Polly; du riktigt skrämmer mig.“
