småleende emellanåt, så likt fordom, att Polly för en stund glömde Maria Bailey och kände sig lycksalig.
Om en stund kom Fanny instörtande och skänkte Tom en större överraskning än han själv lyckats åstadkomma. Han hade icke den minsta aning om vad som tilldragit sig hemma, ty Fanny hade med flickors vanliga elakhet sagt till sig själv: „Om inte han behagar omtala sina hemligheter för mig, så skall jag också tiga med min“, och hade ingenting sagt rörande Sydney, undantagande ett flyktigt omnämnande att han ofta kom dit och var mycket vänlig. Därför, då hon tillkännagav sin förlovning, syntes Tom för ett ögonblick så slagen att Fanny trodde nyheten syntes honom mindre angenäm, men sedan den första bestörtningen hunnit lägga sig visade han en så hjärtlig tillfredsställelse, att hon blev både rörd och smickrad.
„Vad tycker du om den saken?“ frågade Tom och vände sig hastigt till Polly, som fortfarande satt bredvid mrs Shaw i skuggan av sänggardinerna.
„Den gläder mig mycket“, sade hon i så uppriktig ton att Tom icke kunde betvivla äktheten av hennes nöje.
„Gott. Jag hoppas du skall bli lika belåten med en annan förlovning som snart blir bekant.“ Och med ett löjligt skratt drog Tom Sydney bort till sin håla och lämnade flickorna att telegrafera till varandra det rysliga budskapet.
„Det är Maria Bailey!“
Polly kunde aldrig begripa hur hon kunde reda sig denna afton, och likväl var den icke lång, ty klockan åtta smög hon ut ur rummet i avsikt att skynda hem ensam utan att besvära någon om sällskap. Men hon lyckades icke undkomma, ty medan hon stod och värmde sina galoscher framför elden i matsalen, undrande därvid tankfullt om Maria Bailey hade små fötter och om Tom brukade hjälpa henne på med hennes galoscher, togos de
