små ytterplaggen ur hennes händer och Toms stämma sade förebrående:
„Tänkte du verkligen springa din väg och inte låta mig följa dig hem?“
„Jag är inte rädd, och jag vill inte rycka dig bort från de andra“, svarade Polly och hoppades i tysthet att hon icke såg alltför glad ut.
„Men jag har ingenting emot att bli bortryckt på det sättet. Det är ju ett helt år, sedan jag följde dig hem; kommer du ihåg det?“ sade Tom och svängde med galoscherna, utan att visa något tecken till brådska.
„Tycker du det är länge sedan?“
„Oändligt!“
Polly ville yttra detta alldeles obesvärat och småle tvivelaktigt vid hans svar, men till trots för den koketta, lilla rosenfärgade huvan, som hon visste klädde henne förträffligt, var varken hennes min eller röst glättig, och Tom varseblev någonting i hennes förändrade ansiktsuttryck som kom honom att yttra helt hastigt:
„Jag fruktar du ansträngt dig för mycket i vinter; du ser uttröttad ut, Polly.“
„Nej, bevars, jag tycker om att vara träget sysselsatt“, svarade hon och började draga på handskarna liksom för att bevisa detta.
„Men jag tycker inte om att du blir blek och mager begriper du.“
Polly såg upp för att tacka honom, men gjorde det icke, ty det låg någonting djupare än tacksamhet i de rena, blå ögonen, som icke helt och hållet kunde dölja sanningen. Tom märkte det, hans bruna ansikte rodnade och han släppte galoscherna som smällde mot golvet, fattade hennes händer och sade med sin forna häftiga ton:
230
