av hänryckning. Tom satt och betraktade Polly liksom kunde han endast med svårighet tro att den dystra vintern slutat med denna härliga vår. Men Polly gjorde sina frågor som en sann kvinna mitt under det hon skrattade och jublade av fröjd.
„Säg mig, Tom, huru skulle jag kunna veta att du älskade mig, när du for din väg utan att säga ett ord?“ började hon i ömt förebrående ton vid tanken på vad hon lidit under det förflutna året.
„Hur kunde jag hava mod att säga ett ord, då jag inte hade det minsta på Guds gröna jord att erbjuda dig, utan mitt eget, övärdiga jag!“ svarade Tom med värme.
„Det var allt vad jag ville ha!“ viskade Polly i en ton som lät honom ana att änglarnas släkt ännu icke var alldeles utslocknad.
„Jag har alltid hållit av dig, min Polly, men jag visste aldrig huru mycket, förrän kort innan jag for. Jag var bunden, som du vet, och dessutom hade jag en stark föreställning att du tyckte om Sydney, till trots för det avsked Fanny antydde att du givit honom. Han är en så förträfflig ung man, att jag verkligen inte förstår huru du kunde motstå honom.“
„Det är besynnerligt; jag begriper det inte själv; men kvinnan är en egen varelse, och man kan aldrig göra sig reda för hennes tycken“, sade Polly med en menande blick som Tom fullkomligt gillade.
„Du var så god mot mig de sista dagarna, att jag var nära att taga bladet från munnen, men det var mig omöjligt att kunna erbjuda dig en stackars utskämd varelse som Trix inte ville ha och ingen tycktes sätta något synnerligt värde på. ’Nej’, sade jag till mig själv, ’Polly förtjänar något bättre; må Sydney ta henne om han kan få, jag skall icke säga ett ord. Jag skall i alla händelser söka göra mig bättre värd hennes vänskap; och när jag visat att jag verkligen duger någonting till och inte blygs
232
