„Jojo, styvt arbete i början, det medger jag. Allt var så nytt och främmande, att jag fruktar jag aldrig skulle uthärdat om icke Ned varit. Han skrattade och sade: ’Bah!’ när jag yttrade något ditåt, men icke desto mindre är han en hederspojke, som hjälpte mig fram de första sex månaderna som en — ja, som en bror, vilket han är. Det fanns ju inte något skäl, varför han skulle göra sig besvär att bistå en oskicklig kamrat såsom jag, men han gjorde det likväl och beredde mig många gånger lättnad och säkerhet, där jag endast med svårighet och fara kunnat reda mig på egen hand. Det enda förklaringssättet är att det måste vara ett familjedrag, lika naturligt hos brodern som hos systern.“
„Det är också ett drag inom Shawska familjen. Men säg mig, är Ned verkligen förlovad med Maria?“
„I det närmaste; du får ett brev i morgon, vari han uttömmer sin hänryckning; han hade inte tid att skicka det med mig, jag for i en sådan hast. Maria är en förståndig, vacker flicka, och Ned blir verkligen en lycklig äkta man.“
„Varför lät du oss tro att det var du?“
„Jag ville bara retas en smula med Fanny; jag tyckte om Maria, därför att hon erinrade mig om dig och var en sådan liten snäll och trevlig tös, att jag ovillkorligen måste finna mig road av hennes sällskap efter styvt dagsarbete. Men Ned blev svartsjuk, och då jag såg att han hade allvar med sig, lämnade jag honom fältet fritt och lovade att inte säga ett ord åt någon, förrän han fått ett ja eller nej av sin Maria.“
„Om jag bara vetat detta“, suckade Polly. „Vad man är dum när man är kär.“
„Alldeles; ty varken du eller Fanny gav någon av oss den allra minsta vink om Sydney, och så har jag gått och grämt mig hela tiden för din skull.“
„Det är rätt åt oss; syskon borde aldrig ha några hemligheter för varandra.“
234
