Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Det skall heller inte hända mera. Har du saknat mig mycket?“

„Ja, Tom, mycket, mycket.“

„Min lilla, tåliga Polly.“

„Tänkte du verkligen på mig innan du for?“

„Vänta skall du få se.“ Och med mycken stolthet framtog Tom en diger plånbok, späckad med dokumenter av högst viktigt, affärslikt utseende, öppnade ett enskilt fack och upptog därur ett slitet papper, uppvecklade det försiktigt och visade ett litet brunt föremål, som spridde en svag doft omkring sig.

„Det är den där rosen som du satte i födelsedagstårtan; nästa vecka skola vi ha en frisk i en sådan där liten näpen tårta, som du skall baka åt mig; du lämnade denna på golvet i min håla om aftonen när vi samtalade därinne, och jag har gömt den alltsedan. Det är ju romantiskt, inte sant?“

Polly vidrörde den i ett år dyrkade lilla reliken och smålog, da hon läste orden: „Min Pollys ros“, skrivna under de skrumpna bladen.

„Jag visste inte du kunde vara så känslofull“, sade hon och såg så nöjd ut, att han icke ångrade att hava bekänt sin dårskap.

„Jag var det aldrig förrän jag började älska dig, min Polly, och ännu är det inte så farligt, ty jag gömmer inte min skatt tätt vid mitt hjärta, utan där jag kan se den för varje dag, så att jag aldrig glömmer för vem jag arbetar. Det skulle inte förvåna mig om den där lilla galenskapen hållit mig till sparsamhet, redlighet och arbetsamhet, ty jag öppnade aldrig min plånbok utan att tänka på dig.“

„Det är älskligt av dig, Tom“, sade Polly och fann det så rörande att hon kände efter sin näsduk, men Tom tog den ifrån henne och narrade henne att skratta i stället för att gråta, sägande i en övertalande ton:


235