„Farmor säger att din mor ä’ en fullkomlig dam, och du tycks just likna henne; du får inte bli ond på de där stackars gossarna, så skall jag dra försorg om att de skicka sig bättre nästa gång. Tom uppför sig just inte så utmärkt han heller, men du klagar aldrig över honom“, tillade Fanny skrattande.
„Jag räknar inte på honom; han är en gosse och skickar sig som en sådan, och jag kommer bra mycket bättre överens med honom än med de där ungherrarna.“
Fanny ämnade just förebrå Polly för den föraktfulla ton varmed hon yttrade „de där ungherrarna“, då bägge blevo skrämda av ett högljutt: „kukeliku!“ under sitsen mittemot.
„Det ä’ Tom!“ skrek Fanny, och den oefterrättlige pojken kom mycket riktigt framkrypande, röd i ansiktet och andlös av återhållen skrattlust: Han satte sig och såg på flickorna, synbarligen högst belåten med sitt lyckade spratt, och väntade att bli komplimenterad.
„Hörde du vad vi sade?“ frågade Fanny oroligt.
„Sita på det, du, vartenda ord!“ svarade Tom och såg så innerligen förnöjd ut.
„Har du någonsin sett en sådan retfull pojkbyting, Polly? Du skall väl gå och skvallra om en hel hop för pappa nu, kan jag tro.“
„Kanske och kanske inte. Du vet att du blivit förbjuden att slå dig i slanger med de där pojkarna, och det ä’ därför du nu är ängslig. Jag tror nästan att jag skall tala om det“, fortsatte Tom med ett starkt begär att retas.
„Ja, men om jag lovar att inte göra om det?“ yttrade Fanny bedjande.
„Jag skall tänka på det närmare, och om du lovar att aldrig göra om det skall jag låta bli. Jag kan hålla ögonen på dig bättre än pappa, och om du försöker en gång till, så ä’
