kunde anskaffas för pengar; men han var affärsman och så ivrig att samla rikedomar, att han inte hade tid att njuta av vad han redan ägde. Den gamla klagade aldrig, eller blandade sig i vad som föregick, eller föreslog någonting; men det låg någonting sorgligt i hennes stilla väsende, en tränfull blick i hennes matta ögon, liksom hon önskade något som icke kunde köpas för pengar, och då barnen voro närvarande, höll hon sig alltid till dem; synbarligen längtande att få smeka och kela med dem såsom endast ålderstigna kunna göra det. Polly kände detta, och då hon själv saknade smekningar i hemmet, visade hon glättigt, huru innerligt det fröjdade henne att se det lugna, gamla ansiktet klarna när hon inträdde i det ensliga rummet.
En sak, som Polly led av, var bristen på rörelse. Hemma brukade hon springa omkring och rida, åka kälke och skridsko, hoppa svängrep och räfsa hö, arbeta i sin trädgård och ro omkring i sin båt. Det var således icke underligt, om hon längtade efter någonting mer livligt än en daglig promenad tillsammans med en hop bångstyriga flickor, som trippade framåt i högklackade kängor och kostymer sådana att Polly skämdes att bli sedd i sällskap med några av dem. Hon brukade också smyga sig ut ensam, medan Fanny var upptagen av någon bok, någon främmande eller några modesaker, och tog sig snabba promenader omkring parken på den sida där barnen höllos, eller också gick hon ut och såg på, huru gossarna åkte kälke, och önskade att hon också, kunnat få åka, som hon gjorde hemma. Hon gick aldrig långt bort, men kom alltid tillbaka med rosiga kinder och strålande ansikte.
En dag, kort före middagen, kände hon sig så uttröttad på att göra ingenting, att hon smög sig ut på språng. Förmiddagen hade varit mulen, men nu syntes solen, sänkande sig klar mellan skyarna. Det var kallt men lugnt, och Polly trippade framåt den mjuka, snöbetäckta gatan, gnolande för sig själv att förjaga sin
30
