fladdrande hår och ett uttryck av verklig njutning i sitt ansikte, som inte alls vanpryddes av den tämligen röda näsan.
„Det ä’ bra, Polly!“ Och därmed kastade Tom sig på kälken med den mest vårdslösa likgiltighet för sina revben och rusade efter henne samt hann upp henne just som hon stannade „General Grant“ på den breda vägen utanför backen. „Jojo, nu lär du väl få när du kommer hem!“ ropade unga herrn, innan han ännu stigit upp från sin behagfulla ställning.
„Änej, bara du inte går och talar om det; men det gör du naturligtvis“, tillade Polly och satt stilla, under det ett uttryck av oro började sprida sig över hennes lyckliga ansikte.
„Ja, men nu gör jag inte det“, svarade Tom för motsägelsens skull.
„Om man frågar mig, skall jag naturligtvis tala om det själv; men frågar man inte, tror jag inte det är något orätt uti att tiga. Jag skulle inte gjort det, om jag inte vetat att jag fått lov av mamma; men jag vill inte göra din mamma ledsen, och därför vill jag inte tala om det. Tror du det var mycket illa gjort av mig?“ frågade Polly och såg på honom.
„Jag tycker det var riktigt lustigt, jag; och ingen skall få veta det heller, om du inte vill. Kom nu och åk en gång till“ sade Tom hjärtligt.
„Bara en enda, då. Flickorna måste gå, och det ä’ deras kälke.“
„Låt dem ta den, då, den ä’ aldrig för god; du får åka med mig. ,Mazeppa ä en snabbfot han, det skall du få se.“
Polly satte sig frampå och drog upp kläderna omkring sig, Tom hängde bakom på något besynnerligt sätt, och Mazeppa visade sig förtjänt av sin herres uppriktiga, ehuru mindre eleganta beröm. Tom och Polly kommo mycket väl överens, ty den förre var just nu i sitt rätta element och visade sin bästa sida i det han skämtade och var artig på sitt rättframma sätt, medan
32
