Sida:En krona bland flickor 1919.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

„Nej, var snäll och inte skicka bort honom, sir. Jag narrade honom att skratta“, sade Polly ångerfullt.

„Vad ä’ det som ä’ så roligt, ?“ frågade Fanny, som äntligen vaknade ur sin slöhet.

„Jag tyckev du bovde inte navva honom att skvatta, näv han alltid navvav dig att gvåta“, anmärkte Rosa, som nyss kommit in.

„Vad har du gjort nu igen, sir?“ frågade mr Shaw, då Tom, rodnande och allvarsam, återvände från sin korta förvisning.

„Jag har bara åkt kälkbacke“, sade han vresigt, ty fadern läxade alltid upp honom, men lät flickorna göra som de behagade.

„Ja, och Polly också; jag såg henne. Jag och Blanche kommo hem just nyss, och vi sågo henne och Tom åka utföv backen på hans kälke, och sen så dvog han henne långt, långt bott“, skrek Rosa med munnen full.

„Gjorde du det?“ Och Fanny släppte sin gaffel med en min av bestörtning.

„Ja, det gjorde jag, och det var mycket, mycket roligt“, svarade Polly och såg orolig men beslutsam ut.

Såg någon dig?“ utbrast Fanny.

„Bara några små flickor och Tom.“

„Det var rysligt opassande, och Tom borde ha sagt dig det, om du inte förstod bättre. Jag skulle blivit dödligt förödmjukad, om någon av mina vänner fått se dig“, tillade Fanny helt ängsligt.

„Seså, bråka du inte. Det ä’ inte alls någonting ont i att åka kälkbacke, och om Polly vill, så skall hon också få det; inte sant farmor?“ sade Tom, som ridderligt kom Polly till hjälp och sökte vinna en mäktig bundsförvant.

„Jag har mammas lov, och om jag inte går med pojkarna, kan jag inte finna vad det ä’ för ont uti det“, sade Polly innan gamla frun hann yttra sig.


34